10 år.. 10 långa långa år.. fyllda med smärta,sorg och hat över att han var tvungen att hämta hem just dig. Min mamma, min ledstjärna , min stötte pelare.
Livet är orättvist d är bara så.. de fina människorna måste lämna först, medan de elaka och onda får vara kvar och göra mer skada än någon annan.
Jag minns det som igår.. jag var vid din sida. Du skulle bara sova,men något gick fel.. det utbröt panik sen var du borta... borta från oss!!
Jag kände mig så liten och ensam i detta tumult med känslokalla läkare som tittar på mig medan han rusar förbi i korridoren vidare till sin avdelning igen.. stannar upp och säger ..
- Hon är DÖD.. de var det bästa för henne...
Vadå död?? Min Mamma kan inte, får inte vara död .. hur kan han bara säga så, han har inte träffat henne innan , han vet inte vad som var fel på henne, han jobbar inte ens på den avd.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och mi kärlek till dig är så stor.
Det som smärtar mest är att du inte får vara med här och träffa vårt Mirakel, ditt Barnbarn.
Att vår lilla E inte får möjligheten att träffa sin Mormor..
Livet är inte rättvist, det är inte det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar